jagharmycketattsaga

Det är inte så att jag inte HAR vänner, för det har jag. Grejen är den att jag är en person som tycker att jag själv går i första hand. Om jag känner att idag skulle jag hellre spendera hela min dag hemma än att träffa en kompis så borde jag få göra det. Ibland känner jag mig nästan lite tvingad att träffa vissa av mina vänner och det är faktiskt inte speciellt skoj.  Jag har alltid gillat att vara ensam , men när jag väl är kär så blir det annorlunda. Det är inte så att jag ''glömmer'' mina vänner för det skulle jag aldrig göra men när jag har mycket att tänka på eller känslor som jag själv inte vet vad jag skall göra med så är jag inte speciellt peppad på att umgås med någon som ej förstår mig. Jag har nog en kompis som jag känt nästan hela mitt liv som förstår mig tillräckligt mycket å det känns bra! Jag har hellre en vän som förstår mig å respekterar mig än 40 andra ''bekanta'' som inte känner mig eller kan föra en bra dialog med.

Har en kompis som jag väljer att kalla X. X och jag gick på högstadiet tillsammans, vi umgicks inte speciellt mycket där, sedan fick vi kontakt med varandra för ca 2 år sedan (tror jag) via att jag hittade X's blogg. Sedan dess har vi umgåtts och haft kontakt. Känner dock ofta att hon inte är en speciellt bra kompis. En bra kompis för mig är en kompis som inte behöver tala med mig 100 gånger om dagen eller träffas varje vecka eller nått sånt. Utan ha kontakt på telefonen  nån gång ibland å umgås när man känner att det är dags. Jag känner dock nu för tiden att det är aldrig ''dags'' längre för mig att träffa henne. Det är väldigt sorgligt för X är en snäll tjej men jag tror inte att hon någonsin kommer förstå mig å jag kommer aldrig förstå mig på henne. Vi får se hur det blir , jag kommer självklart att träffa henne för jag ogillar inte henne på nått sätt alls! Vet inte riktigt hur jag skall göra , borde jag säga åt henne på hennes punkter när ja tycker att hon gör fel eller skall ja bara glida med å skita i det hon säger som jag ogillar?