Utseende?
Talas så väldans mycket om att man skall se ut si eller man skall se ut så nu för tiden tycker jag, speciellt i blogg världen. Tycker det är ganska tråkigt att ''stor bloggare'' skall skriva tips om hur många kalorier man skall äta för att bli lika smal som den eller den hollywood kändisen eller att man skall spruta in saker i ens kropp för att bli snyggare. Tycker det är så patetiskt , varför kan man inte bara vara nöjd för den man är i stället för att förstöra sin kropp med massa konstiga medel och konstiga implantat. Menar dessa stor bloggare har hundra tusentals läsare per dag å då kan man ju undra hur många av dem som är under 15 år som läser detta å tror på allt som skrivs. Inte undra på att tjejer har sånt sjukt komplex över sina kroppar och utseende egentligen i detta jäkla samhälle vi lever i.
Jag kan säga att jag själv inte är speciellt smal å det står jag för , jag har fett på magen , en del som gärna hade fått försvinna men varför kan jag inte vara stolt över mig själv för det? Jag är väldigt stolt över mig själv för jag har ett jäkligt gott hjärta å en humor som ingen annan någonsin kan få och en hjärna som både kan va jäkligt korkad men ibland kan jag nog kläcka ut mig nått smart och vackert. Men varför kan inte alla acceptera mig för det fina jag har i stället för att dömma mig för att jag e lite större än vissa andra, jag e fan hellre fet å lycklig än känna press på mig själv att ''nee detta kan jag inte äta'', eller ''oj nej nu har jag inte tagit min botox spruta på 1 månad nu e det nog dags''. Menar vilken normal människa har ens RÅD till att spruta in medel i sig då och då? . Nä jag är så jäkla trött på denna skiten alltså.
Tänk om alla människor skulle se likadana ut , ja det hade varit sjukt jäkla tråkigt men tänk då hur få människor som skulle va utseedefixerade , dem skulle fokusera mer på vad dem säger och hur dem säger det. Utbilda sig , bli nått! Nu låter det säkert som att jag drar alla människor över en å samma kant men så är det inte , å det hoppas jag ni förstår utan att ja skall behöva förklara?. Okej klart man skall försöka vara sund och ta hand om det man har eller visa det man har , bara för jag e större betyder inte det att jag är en tråkig sate som sitter å är deppig över detta varje dag. Eller trycker i mig 1 ton chips å skriker fan va jag e feeet samtidigt!
Vänner?
Har verkligen hur mycket som helst att skriva , har alltid kladdat ner allt i ett kollegieblock när jag vill få ut mina känslor å tankar men nu så tyckte jag att jag borde testa att blogga. Jag har faktiskt en annan blogg som är min ''vanliga'' men den tänker jag inte nämna här eftersom jag vill vara anonym som jag sagt tidigare. Jag tänkte ta upp ämnet vänner i detta inlägget.
Det är inte så att jag inte HAR vänner, för det har jag. Grejen är den att jag är en person som tycker att jag själv går i första hand. Om jag känner att idag skulle jag hellre spendera hela min dag hemma än att träffa en kompis så borde jag få göra det. Ibland känner jag mig nästan lite tvingad att träffa vissa av mina vänner och det är faktiskt inte speciellt skoj. Jag har alltid gillat att vara ensam , men när jag väl är kär så blir det annorlunda. Det är inte så att jag ''glömmer'' mina vänner för det skulle jag aldrig göra men när jag har mycket att tänka på eller känslor som jag själv inte vet vad jag skall göra med så är jag inte speciellt peppad på att umgås med någon som ej förstår mig. Jag har nog en kompis som jag känt nästan hela mitt liv som förstår mig tillräckligt mycket å det känns bra! Jag har hellre en vän som förstår mig å respekterar mig än 40 andra ''bekanta'' som inte känner mig eller kan föra en bra dialog med.
Har en kompis som jag väljer att kalla X. X och jag gick på högstadiet tillsammans, vi umgicks inte speciellt mycket där, sedan fick vi kontakt med varandra för ca 2 år sedan (tror jag) via att jag hittade X's blogg. Sedan dess har vi umgåtts och haft kontakt. Känner dock ofta att hon inte är en speciellt bra kompis. En bra kompis för mig är en kompis som inte behöver tala med mig 100 gånger om dagen eller träffas varje vecka eller nått sånt. Utan ha kontakt på telefonen nån gång ibland å umgås när man känner att det är dags. Jag känner dock nu för tiden att det är aldrig ''dags'' längre för mig att träffa henne. Det är väldigt sorgligt för X är en snäll tjej men jag tror inte att hon någonsin kommer förstå mig å jag kommer aldrig förstå mig på henne. Vi får se hur det blir , jag kommer självklart att träffa henne för jag ogillar inte henne på nått sätt alls! Vet inte riktigt hur jag skall göra , borde jag säga åt henne på hennes punkter när ja tycker att hon gör fel eller skall ja bara glida med å skita i det hon säger som jag ogillar?
Det här med saknad..
Man kan ju sakna på hur många olika sätt som helst, kan vara att ett husdjur har gått bort , eller att man ej kan vara med den man älskar, eller en nära kompis som är iväg på en resa någon stans osv.. Ni förstår vad jag menar.. Jag har fått känna på alla dessa tre saker jag nämnde, inget är egentligen värre än nått annat. Klart om ett djur går bort så kommer sorgen att gå över med tiden, men att veta att någon man älskar så djupt är ett par mil ifrån en å man kan inte alls vara med varandra är mer smärtsamt..
Jag har märkt det senaste nu att mina känslor har vuxit så sjukt mycket för en speciell person där ute i vårat avlånga land, denna personen jag talar om är verkligen allt för mig, verkligen ALLT. Men det är med saknad, trodde att de skulle ta ett tag innan man började sakna en person men att sakna en person efter man lämnat personen vid perrongen när personen bara är ett par meter ifrån en och man VET att nu kommer det att dröja innan man får hålla om varandra igen är sjukt jobbigt. Det hände mig idag , det brukar ta en stund innan jag börjar sakna , men idag oj mina känsla inombords går ej att beskriva. Att se ryggen gå bort från mig var smärtsammare än någonsin faktiskt. Människorna inne i väntsalen måste trott jag var knasig när ja satt där å snyftade för mig själv å letade desperat efter näsdukarna i väskan. Under färden hem var de inga problem men nu när jag väl är hemma igen å sitter här vid min dator , så känns det inte som om ja borde vara här. Jag vill vara där, med han igen som jag varit de senaste 5 dagarna.
När jag tänker på det nu när ja sitter här å försöker att formulera ut allt jag vill få sagt så är jag ledsen, vet inte om det är för att jag skall ha mens snart för då blir jag hyper känslig för allt verkligen eller om det är så att jag är så himla kär?..
Jag saknar dig!
Välkommen hit!
I denna bloggen som jag nu har startat kommer jag att vara helt anonym. Jag vill endast använda mig utan den för att skriva av mig hur mycket jag vill och OM vad jag vill utan att någon skall behöva läsa det som jag känner. Kommer säkert att ge ut adressen till någon jag verkligen känner att han/hon kan få veta verkligen allt som jag har i min hjärna och det är väldigt mycket.
Kan säga redan nu att jag är en stortänkande människa å det är nått som kan både vara positivt och jäkligt negativt det har jag märkt. Men hur skall man nu göra åt detta då? eller är det så att jag kommer för alltid vara en stortänkare ? jadu det återstår att se helt enkelt. Ja ni som nu kanske klickar er in på denna bloggen , hoppas ni kanske stannar kvar för här kommer nog både bli skratt och mycket tårar antar jag.
Ciao
